Folk har en tendens att lämna mig & det värsta av allt är att jag står alldeles ensam nu.
Inte för att det ska låta hemskt men detta är jag van vid, till så många år tillbaka jag kan minnas.
Först lämnar min pappa mig, sedan alla mina klasskompisar i låg/högstadiet, sedan de få vänner jag fick i gymnasiet. + min allra första bästavän, sedan min barndomskompis (men det är bra mellan oss nu typ) & nu min andra allra bästavän verkar också tröttnat på mig.
Jag saknar ha någon jag verkligen kan säga allt till & prata om allt utan att det ska uppstå problem.
Men det verkar inte existera längre.
Inte för att det ska låta hemskt men detta är jag van vid, till så många år tillbaka jag kan minnas.
Först lämnar min pappa mig, sedan alla mina klasskompisar i låg/högstadiet, sedan de få vänner jag fick i gymnasiet. + min allra första bästavän, sedan min barndomskompis (men det är bra mellan oss nu typ) & nu min andra allra bästavän verkar också tröttnat på mig.
Jag saknar ha någon jag verkligen kan säga allt till & prata om allt utan att det ska uppstå problem.
Men det verkar inte existera längre.